Historia

1920-talet

Aarne Holmberg, senare Harkke, grundade år 1922 ett cykelföretag i Åbo, på Eriksgatan 19. Enligt näringsanmälan skulle företaget i huvudsak syssla med cykelreparationer och andra mindre reparationsarbeten inom mekanikbranschen. Aarnes bror Eero och syster Lyly gick senare med i verksamheten. Vid 1920-talets början var cykeln fortfarande en rätt ovanlig syn. Småningom sjönk dock priserna så att den blev tillgänglig också för arbetarbefolkningen. Cykeln blev populär och efterfrågan ökade betydligt. Särskilt för landsbygdsbefolkningen var cykeln ett nytt fortskaffningsmedel – den ersatte inget tidigare fordon. Det sociala livet piggnade till, för tack vare cykeln blev det möjligt att delta i fritidssysselsättningar också längre hemifrån. Cykeln var också ett kännetecken för den självständige och välbärgade mannen. Det hände att man med hjälp av cykeln kunde försöka hitta en partner utanför hembyn. Yrkeskåren cykelburna springpojkar uppstod på 1920-talet, och varucykelns snabbhet och effekt blev då känd. Den ökande handeln med cyklar ledde till att antalet cykelaffärer började växa. År 1922 registrerades 985 cyklar i Åbo, men sex år senare hade antalet redan vuxit till 2 698.

1930-talet

Den globala lågkonjunkturen nådde också Finland. Det rådde svår brist på allt och utkomsten var i allmänhet knapp. Cykelindustrin klarade sig igenom de svåra åren särskilt genom att sälja reservdelar: konsumenterna rustade upp sina gamla cyklar när de inte hade råd att köpa nya. Cykelutbudet började breddas i mitten av årtiondet. Behovet av cyklar med lågtrycksdäck uppkom då vägarna försämrats på grund av den ökande bilismen, och i och med att cyklar allt mer kom att användas exempelvis inom olika yrken. De första försöken med cykelvägar genomfördes i Åbo och Helsingfors. Konkurrensen var hård, och vinnarna var de som lyckades uppnå den bästa kombinationen av pris, kvalitet och distribution. Allt ransonerades. Under de goda åren som följde på depressionen började cykelhandelns distributionskanaler etableras. Turun Pyöräkellari utvecklade distributionen utgående från ett ensamförsäljningsnätverk, främst verkstäder.

1940-talet

Behovet av cyklar ökade betydligt under krigen. Till arméns inventarier hörde endast 7 300 cyklar. Genom tvångsåtgärder skaffades ytterligare 10 000 cyklar från medborgarna. Under krigstiden rådde brist på däck och råvaror – man prioriterade arméns behov. I början av år 1942 lade folkförsörjningsministeriet alla cykeldäck under beslag. Förutsättningar för köptillstånd var minst fem kilometer lång sträcka till arbetsplatsen, invaliditet eller motsvarande tvingande skäl. Turun Pyöräkellari hade vid den tidpunkten tio vulkaniseringsmaskiner med vilka fem anställda reparerade 30–40 däck om dagen. På grund av råvaru- och komponentbristen var cykelfabrikerna tvungna att hitta på andra produkter. Turun Pyöräkellari tillverkade barnvagnar, konståkningsskridskor, varu- och leveranskärror samt likvagnar. De viktigaste arbetena inom krigsmaterial gällde sanering av granathylsor och grundliga reparationer av arméns motorcyklar. Under krigets slutskede började man tillverka rullstolar. Företaget bar sitt samhällsansvar också genom att anordna tre månader långa kurser för krigsinvalider som ville bli cykelmekaniker. Förteckningen över deltagare visar att många senare startade egna företag.

1950-talet

1950-talet var en mycket krävande tid för Tunturi. Många ekonomiska utmaningar uppstod på grund av att det var svårt att få tag i råvaror och att man lät bygga en ny fabrik. Serietillverkningen av mopeder inleddes år 1957 och ett par år senare började man tillverka den så kallade Pappa-Tunturi, en moped med s.k. skivram. Tunturi hade redan tidigare satt samman motorcyklar, men det fanns uppenbara orsaker till mopedens popularitet: bilar var fortfarande ovanliga och också motorcyklarna var fåtaliga och dyra. De finländska mopedkonstruktörerna hade inte många förebilder. Rörramen var en naturlig lösning eftersom man då kunde tillämpa de erfarenheter av rörbearbetning som man inhämtat genom cykeltillverkningen. Det nya fordonets finska namn förblev länge problematiskt. Språkinstitutets förslag nopso fick aldrig något genomslag. Fordonets namn var enligt lagtexten moottoripolkupyörä eller motorvelociped, men i reklamen och tidningarna användes på finska benämningen mopedi efter den svenska benämningen. I talspråket användes ordet mopo, vilket Tunturi ville undvika eftersom konkurrenten döpt sin första modell till mopo. Industriföreningen fick den 4 april 1959 rätt att använda benämningen mopo på finska. Tunturi blev snabbt den ledande mopedtillverkaren. Mopedernas popularitet ökade rejält under 1960-talet och Pappa-Tunturi tog en stor del av marknaden. Man sålde sammanlagt 415 000 Pappa-Tunturi-mopeder. Tillverkningen av Pappa-Tunturi upphörde år 1987. Efterfrågan på mopeder för vuxna började sjunka när bilarna blev vanligare. Tunturis tillverkning av mopeder upphörde år 1998.

1960-talet

Inriktningen på produkter för sommarhalvåret var ett produktionsmässigt problem för Tunturi. För att balansera sin produktion beslutade företaget att börja konstruera och tillverka träningsmaskiner. Ett långt utvecklings- och konstruktionsarbete resulterade i motionscykeln, som började tillverkas år 1969. År 1968 presenterades den första motionscykeln som på finska kallades kuntometri (på svenska ergometer). Lanseringen var genomgripande och framgångsrik. Man närmade sig viktiga inflytelserika personer, läkare och myndigheter med hjälp av direktmarknadsföring. Tunturi utvecklade ett helt eget system för sin motionscykel – en kombination av skivbroms och fjädervåg, som man sökte patent på i Finland, Storbritannien och Tyskland åren 1968–1969. I Finland blev anordningen känd som Tunturi-kuntometri (”Tunturi-ergometern”). W1-motionscykeln tillverkades i över en miljon exemplar; den blev populär för att den var så lätt att använda. Ergometern var världens första konditionsmätande apparat för hemmabruk och Esko Kotamäki spelade en betydande roll i utvecklingen av produkten. Motionscykeln fick plats i mycket små utrymmen och kunde lätt transporteras till och med i personbil. Utbudet utökades senare med en roddmaskin och ett mekaniskt löpband. Den snabba exporten av träningsmaskiner under 1970- och 1980-talen hade stor betydelse för hur företaget som helhet utvecklades.

1970-talet

Tunturi hade tidigt börjat tillverka cyklar för barn och unga. De första barncyklarna började tillverkas redan på 1950-talet. Pojkcykeln Ralli blev mycket populär genast när den släpptes ut på marknaden år 1972. Ralli hade en speciell ”banansadel” med högt japanskinspirerat ryggstöd. Dessutom hade den ett förhöjt styre och lådväxel i ramen. Till utbudet hörde också cykeltillbehör och tilläggsutrustning. Man erbjöd redan barnsitsar för transport av små barn, en anordning som ökade säkerheten betydligt. På 1970-talet uppfattades motion och träning som en hobby som var nödvändig för alla. Detta blev en drivkraft för cyklingen, för när man cyklade till arbetet förenades motion och nytta. Energikrisen år 1973 drev befolkningen att ta ställning till sparsammare fortskaffningsmedel än privatbilismen. Samhället rekommenderade cykling och särskilt damer inspirerades av detta. Cykeln sågs som en lösning på lokaltrafikens problem. Också antalet cykelvägar ökade markant. Tunturi blev marknadsledare i 1970-talets mitt; träningsredskap exporterades till många olika länder och försäljningen, kollektionerna och fältarbetet utvecklades stadigt. Tunturi belönades år 1976 med utmärkelsen Årets Företagare.

1980-talet

Kampanjen Suomi pyöräilee – Finland cyklar samlade under 1980-talet ihop alla möjliga aktörer för att främja cyklingen. Antalet cykelvägar i Finland tredubblades på tio år, vilket fick antalet cyklister att växa. Tunturi höll en intensiv investeringstakt under hela decenniet. Robotar togs i bruk i produktionen och ytbehandlingslinjerna förnyades helt. Också produktionen av träningsredskap förblev intensiv. Kvinnornas entusiasm för cykling gick inte Tunturi förbi, och företaget eftersträvade kvinnornas gunst genom att utveckla cyklar som såldes utgående från modet och utseendet. När cykelförsäljarna allt mer kom att stämplas som sportaffärer strävade Tunturi efter att lyfta fram cykeln och varumärket redan i affärens yttre. Tunturi började använda Tunturipalvelu (”Tunturiservice”) som slogan under alla offentliga framträdanden och lyfte också flitigt fram inhemskheten i marknadsföringen.

1990-talet

1990-talet kan betraktas som terrängcykelns guldålder – det var då denna nordamerikanska företeelse nådde Europa och Finland. Cykelkomponenttillverkaren Shimano ordnade år 1993 en designtävling, där Tunturi placerade sig bland de bästa. Tack vare de uppnådda framgångarna inledde Tunturi sin tillverkning av terrängcyklar. Om Tunturi hade konkurrens i fråga om tillverkning av andra cyklar, så var företaget en absolut föregångare när det gällde terrängcyklar. För tillverkningen av sina unika terrängcyklar med stålram använde företaget en avancerad metod, plasmasvetsning, som innebar en fördel i förhållande till konkurrenterna. Tunturi stödde också aktivt cykelsporten. Framgångsrika finländska terrängcyklister bildade flera Tunturi-team, som representerade märket på branschevenemang och tävlade på Tunturis cyklar. De mest kända teammedlemmarna var bl.a. Katja Repo, Pia Sundstedt, Katariina Ebeling, Simo Kirssi, Marina Rantanen och Kari Myyryläinen. Tunturi tillverkade för hand särskilda tävlingscyklar för downhill-åkare. Katja Repo vann VM-brons i downhill år 1997 på cykeln Tunturi Progression. Finland tog guld i VM för cykelbud, när Ilona Luukkonen vann tävlingen.

2000-talet

Universalcyklar började nå Finland redan i mitten av 1960-talet. År 1967 svarade Tunturi på marknadens utmaning genom att lansera Poni-cyklarna, som snabbt blev Finlands mest populära cykelmärke. Lanseringen av Poni tredubblade Tunturis försäljning före 1960-talets slut. Tanken med de nya universalcyklarna var att alla familjemedlemmar – stora som små – skulle kunna använda samma fordon. Cyklarna var i möjligaste mån lätta att justera utan verktyg, utan att det påverkade körbarheten. Poni var asketiskt utrustad, i allmänhet enväxlad. Däremot fanns det många färger, vilket lärde finländarna att kräva cyklar med trendiga färger. Med hjälp av Poni lades grunden till en ny finländsk cykelkultur. Folket började använda cykeln som träningsredskap, nyttofordon och hobbyredskap. Poni återlanserades år 2010. Bland Ponis nya egenskaper fanns pakethållare framtill och cykelkorg. Även treväxlade modeller upptogs i sortimentet. Dessutom lanserades modeller som bättre passade barn och unga: Maxi 20”, Midi 16”, Mini 12” samt balanscykeln Micro Poni för de allra minsta.

2010-talet

På 2010-talet finns det uppskattningsvis 3,5 miljoner cyklar i Finland. Cyklingens roll har förändrats under årtiondenas lopp – numera har den många uppgifter och användningsändamål. Cykeln är framför allt ett fordon, men det ska också vara roligt att cykla. Cyklingen som hobby har förädlats och gett upphov till många undergrenar, och dess betydelse som motions- och idrottsform har ökat. En ny form av cykling är på intågande, nämligen gruppcykling. Samhället förhåller sig mycket positivt till cykling. Finland har ännu inte nått de traditionella cykelländernas nivå, men cykelvägar och lättrafikleder utvecklas kontinuerligt. Särskilt pendlingscyklingen har goda effekter i samhället då den minskar utsläppen och främjar medborgarnas hälsa. Elcykeln är framtidens cykel – bland annat i Nederländerna utgör elcyklarna redan 14 % av de cyklar som säljs. Den elassisterade cykeln, eller elcykeln, underlättar cyklingen särskilt i uppförsbacke och under långa turer. Elcykeln passar särskilt för pendlingscyklister, aktiva seniorer, personer som saknar körkort samt ekologiskt sinnade.